Not That Kind of Girl

Det började som en idé i bilen på väg hem, och eftersom det var jag som kom på idén får jag väl stå mitt kast.
Idén går ut på att både jag och Ida ska skriva en "recension" av gårdagen, så här är den.

När man idag läser recensioner från de stora tidningarna så får man även ta del av folk som skriver mer eller mindre vettiga kommentarer. De flesta negativa handlar om hur otroligt duktig Håkan är på att sjunga falskt, hur värdelös han är osv.
Jag förstår dom, en gång i tiden hade jag en ganska negativ inställning till Håkan Hellström.
Problemet är att alla dessa negativa saker kommer ifrån människor som aldrig upplevt Håkans storhet. Har man inte varit på en Håkan-konsert så vet man inte vad det hela handlar om.

Igår blev jag rädd några minuter, den tid då man kunde tro att ljudteknikern fick sitt jobb genom att gissa rätt på antalet klubbor i en stor glasburk. Jag tänkte tanken att nu är kvällen förstörd och de människor som var där för första gången aldrig någonsin kommer förstå.
Som tur är så fixade sig ljudet och från tredje låten och framåt hade jag redan släppt allt hat mot den där snubben som var duktig på gissa mängden klubbor.

Jag gillar inte att beskriva låtar en för en, så därför kommer det inte bli så.
Men konserten får näst högsta betyg och man var både varm och glad när man gick därifrån (tills man kom ut för där var det svinkallt!). Vem kunde tro att jag utav alla skulle skriva så 2010.

Tyvärr kommer alla Håkan konserter framöver bara vara 4 av 5, fyra trumpeter av fem möjliga, tvåa över mållinjen. Anledningen är det som fick mig att tycka annat, Håkan Hellström på "Majas" i Varberg. Min första konsert med Håkan-Bråkan och konserten som fick mig att gå på nästa och nästa och nästa..

Det blir aldrig bättre än så. Havet, på vårt favoritställe och den som stod längst bak i publiken hade 10 meter fram till scen.

Gårdagen var bra, ett glädjerus, allsång och allt därtill. Men första gången, den var.. var.. otrolig.

Tack för mig, David.